Det hela började med att Lars "Bysing"
Eriksson frågade om vi ville hjälpa honom att ta hem hans djur
från sommarbetet utanför Strömsholm...
Kände direkt att detta var nog inte min grej, men... va f-n... alla andra
skulle ju vara med.
En kossa är lika stor som en ordinär fölmärr men klart
tyngre och mer beväpnad.
Dom har saker på huvudet som... tja... ser lite vassa ut.
Som ni redan förstått så har jag en VÄLDIGT stor respekt
för dessa kreatur.
Hagen var hur stor som helst och vi skulle bilda en kedja för att driva in dom i en fålla och vidare in i ett gammalt uthus...
Här mellan staketet och uthuset skulle dom "träs" in. Vidare runt till framsidan och in i uthuset. Där fanns det grindar som höll dom kvar inne tills traktor och djurbur kom för transport hem...
Mitt problem var ju antalet (massor) beväpnade
kossor...
Allas problem var att kossorna i fråga hade åsikter om våran
idé att åka hem...
...och så visste kossorna något som jag inte
visste.
Dom var nämligen inte ensamma där... NÄ!
Nisse var också där, och det var INTE han från Manpower...
...och han höll ett vakande öga på vad vi sysslade med.
Och så hade han en ring i näsan.
Men jag lovar er en sak:
Steget var väääldigt långt mellan Nisse och tjuren Ferninand...
I detta läge var ju "Bysings"
bil helt rätt parkerad.
Dit in kunde man ju alltid ta reträtt.
Fast Nisse sa nåt om att detta var HANS bil.
Huvudet var ju lika stort som fönstret, fast inte större än
han kunde få in det där.
Men det finns ju passagerarsäte och andra reservutgångar så
det var bara att kliva ut igen...
Johodå... Nisse är snäll...
jättesnäll, sa han killen där (som jag aldrig fick veta vad
han hette)
- Visst, man skall aldrig slappna av... Man vet ju aldrig...Väger?? Tja...
gissar på någonstans mellan 1,2 och 1,4 ton...
Fattar ni??
1400 kilo!!
Det är ju 3 stycken Wibrantus ihop!!!!
För Anna var detta vardagsmat. Kossorna
hade respekt för henne. Lagom avstånd trots att dom var tungt beväpnade...
Anna var med inne i uthuset och räknade, sorterade, sållade och
drev in i djurbilen.
Själv stod jag på utsidan och gjorde ingen nytta alls...
I denna hoppade kossorna in precis som dom inte gjort något annat. Skulle det ha varit hästar så hade vi stått kvar än... ihjälfrusna...
Grindarna flyttades så att en infångare
bildades och sen var de "bara" för Anna och övriga att
lassa.
Allt gick i en rasande fart...
Sen kommer vi till det roliga i det hela... Jaja, roligt
för alla utom mig.
Vid ett tillfälle så stod jag och hängde över en grinden,
naturligtvis på utsidan, för att läsa öronlapparnas
nummer.
"Bysing" ville ju vara säker på att alla var hittade,
ihopfösta, och slutligen lastade och hemkörda.
Så siffrorna prickades in i ett block allt eftersom vi läste
av.
Då kände jag någon som andades bakom ryggen på mig.
Vem tror ni det var??? Jo Nisse!!! 3,7 cm ifrån mig stod han.
Jisses vad rädd jag blev. Det var bara att gå kräftgång
och sedan försvinna ur siktet.
Hahahahaaaa... tyckte "Bysing". Det var ju skitkul!!
Tyckte inte jag. Nästa gång han kommer på besök så
ska vi se hur vig han är över boxgallret när jag låser
in honom ihop med Wibrantus...
Nääää... så taskig ska jag inte vara... Men hua
vad rädd jag blev.
Hej då Nisse och co. Vi ses nog däremot inte nästa år....
-----------------------------------------------------------------------------